Motiverade domar och beslut är ett grundläggande krav i en demokrati. Genom att en dom eller beslut är motiverat ges möjlighet för den enskilde och allmänheten att kontrollera hur domstolen resonerat. Dessutom får domstolen möjlighet att kontrollera riktigheten av sina tankegångar, den enskilde får möjlighet att bedöma förutsättningarna för ett överklagande och överinstansen får möjlighet att överpröva domen eller beslutets riktighet. Europakonventionen ställer krav på att beslut ska vara motiverade om en enskilds civila rättigheter påverkas.
Enligt 30 kap 5 § 5 p rättegångsbalken ska en dom vara skriftlig och ange domskäl med uppgift om vad som är bevisat i målet. Samma sak gäller för slutliga beslut om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Enligt förarbetena krävs det som regel att ett slutligt beslut motiveras, men att detta i vissa fall inte är nödvändigt. Detta gäller t.ex. vid avskrivningsbeslut eller Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd.
I domskälen, som alltså även ska finnas vid slutliga beslut, ska domstolen ange de skäl som bestämt utgången i målet. Detta gäller både i frågan om bevisningen och rättsläget. Domstolen måste alltså redovisa hur den har värderat den bevisning som parterna åberopat och upplysa parterna om varför man ansett att en viss omständighet är bevisad eller inte. Förutom vad som är bevisat bör också rätten upplysa om varför den har funnit något bevisat. Man ska alltså av en dom eller ett beslut kunna få upplysning om hur rätten sammanställt materialet och vilka bevis som enskilt eller tillsammans styrkt en viss ifrågasatt händelse (Ekelöf, Rättegång V, s 236 samt SOU 2001:103 s 279). Det är inte tillräckligt att domstolen anger att det är bevisat, dvs vilka konkreta omständigheter (rättsfakta) som är bevisat. De objektiva rekvisiten i en rättsregel (abstrakta rättsfakta) kan inte styrkas. Det krävs att de åberopade omständigheterna är konkreta för att kunna tillämpa en rättsregel (se exempel JO 2016/17 s 64 och 2016/17 s 66).
Av artikel 6.1 i Europakonventionen följer ett krav på att domstolar ska ange de skäl som ligger till grund för ett avgörande. Skälen fyller den viktiga funktionen att den som överväger att överklaga ett beslut har möjlighet att avgöra om det finns möjlighet till framgång och hur talan i så fall bör läggas upp. Genom sin motivering kan domstolen också visa parterna att de har blivit hörda. På ett mer övergripande plan är krav på motivering viktigt för allmänhetens förtroende för rättsskipningen (se JK8209-13-40). Av Europadomstolens praxis framgår att det måste finnas domskäl som gör det klart för parterna att domstolen tagit ställning till deras yrkanden och invägningar (Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, s 313). Det framgår även av Europadomstolens praxis att det inte är nog att hänvisa till ett lagrum och att det inte räcker med att återge rekvisiten i en rättsregel. De skäl som domstolen anger måsta alltså avse konkreta omständigheter som har angetts och prövats i det enskilda fallet.
Ett beslut om omhändertagande av nyfödda barn är beslut av mycket ingripande karaktär för den enskilde. Det måste därför ställas betydligt högre krav på domstolarnas motivering av sina beslut.
Summa summarium så är det domstolarna som gjort fel eftersom deras domar är allt annat än vad som står ovan.